Pontus Löf om webbstrategi

Gärdet i Stockholm. Till vänster skymtar Frihamnens industribyggnader, rakt fram ståtar Kaknästornet, till vänster vajar flaggorna vid Stockholm Prides festivalenområde. Ett trettiotal personer sitter huller om buller utspridda på filtar i gräset en varm sommarkväll. Den nya iPhone-luren vandrar runt mellan ordväxlingar, kameraklick och klunkar från plastglas. Många står och diskuterar – allt från Göran Kropps äventyr, Sociala medieakuten till Steve Jobs framgångar.

Ett par kommer fram och frågar om detta är Pridefestivalen. De får som svar att det är folk från Twitter som träffas på riktigt. Killen frågar om det är något speciellt intresse på Twitter som vi delar. När han får till svar att Twitter är den minsta gemensamma nämnaren ser han förbryllad ut. Vi pekar ut vägen till festivalområdet.

Samtalen tar vid där de slutade. Det börjar mörkna och temperaturen börjar krypa ner. Några diskuterar Facebook. Om chefer som blir irriterade på statusuppdateringar om jobbet, om folk som har sina barn som profilbilder, om vilket oseriöst intryck partybilder på Facebook kan få för googlande rekryterare. En kille berättar att han har köpt en tröja som det står ”Die Facebook Die” på. Den ska han ha på Sweden Social Web Camp.

Igår var jag på min första så kallade tweetup (gissningsvis en sammanslagning av orden Twitter och meetup). Det rörde sig närmare bestämt om #tweetupsthlm. Jag kände inte egentligen någon innan jag kom dit. Men när jag gick därifrån hade jag haft ett trevligt umgänge med helt okända människor. Och fått mersmak.

För mig var det ett lyckat socialt experiment. Jag tror att det fungerade av den anledningen att Twitter ännu är ganska nischad företeelse där många delar samma intressen, exempelvis Internet, användarvänlig teknik och demokratifrågor som integritetsskydd, yttrandefrihet och öppenhet.

Twitteranvändningen i Sverige är ännu begränsad. Endast 8 % av svenskarna använder Twitter och endast 3 % av svenskarna använder Twitter minst varje vecka. Det finns alltså ungefär 195 000 svenskar aktiva på Twitter. Detta kan jämföras med användningen av Facebook, där 36 % av svenskarna är med.

Det finns också andra saker som skiljer Twitter och Facebook. Under gårdagens tweetup var det någon som sade något riktigt träffande om skillnaden mellan dessa två sociala nätverk. Något i stil med: på Twitter hittar du personer du vill lära känna, medan Facebook är till för personer du redan känner (eller personer du inte visste att du känner).

För det intressanta med Twitter är inte hur många som finns där, utan vilka personer man kan följa och konversera med. Du kan följa ledande politiker, opinionsbildare, PR-experter, journalister, fotbollsspelare m.m. Du får en unik insikt i dessa personers liv och kan interagera med dem. Det kan du inte på Facebook.

Samtidigt är Twitter bara teknik. Jag håller med Magnus Bråth om att alla sociala nätverk, även Facebook och Twitter, kommer att gå en digital död till mötes när det kommer nya och bättre alternativ som alla söker sig till.

Men just nu tycker jag att Twitter är den bästa tjänsten för att hålla sig uppdaterad på vad som händer på webben. Trist bara att det har strulat så mycket med tekniken på sistone.